Tine Jakobsen

God kväll bloggen.
Dagarna går.. Vissa väldigt långsamt och andra bara flyter förbi.
Tankarna finns kvar alltid samma saker. Vissa nya men det är inga som varar något speciellt länge. Även om man tycks värka glad är det kanske inte alltid så. Men vem som helst går på ett leende. Ena stunden mår man hur bra som helst men det kan försvinna fortare än en blinkning. Tänker på dig varje dag storebror, gäller även dig lillsyrran. Skulle göra vad som helst för er. Dom som inte har varit med om det som vi går igenom vet inte alls hur det känns. Och kan omöjligt förstå vad det är vi tanker och känner. Tiden kanske går men det blir inge bättre för det, hänt är hänt och det är inget det kommer att ändras. För det kommer alltid att ligga kvar där inne någonstans i bakhuvudet. Ett ord räcker och det poppar upp vare sig man vill det eller inte.
Det varar livet ut.
Vissa går och söker hjälp för sina problem.. Men själv förstog jag inte vitssen med det. Jag gick dit och pratade ut med en främling. Meningen va ju att det skulle kännas bättre men det var inte på grund av det jag gjorde det. Utan fann mig styrkan att fortsätta framåt på egen hand. En fränling som sitter mittemot mig ska hjälpa mig men hur ? Det ända dom fråga om är hur mår hon ? vad jobbar dom med då ? Hur tar dom det hära ? Men ingenting som handlade om hur jag mådde. Utan hur dom i min omgivning tog det. Så istället för det, så skriver jag av mig lite av mina tankar här. Iväntan på vad som ska slå till härnäst.
Men förhoppnigsvis har det värsta redan passerat. Jag menar,:
Min kusin dog vid nio års ålder efter det blev min andra kusin förlamad från midijan och ner. Brorsan sitter oskyldigt dömd och inlåst. Och nu så har vi fått kallelse om att min syster på 14 har fått epilepsi.
Men dom kan knuffa omkull mig hur många gånger dom vill för jag ställer mig upp igen och det är tack vare ni omkring mig. Alla mina nära och kära. Ni är den styrkan jag finner.
Och jag älskar er.